♫ Maria & Filippa

KRÅKÖN DEL 1

-          Kolla på babords sida! Är inte Kråkön ön längst ut där? Bakom Dammön? frågade Sophie glatt och vände sig sedan om och tittade på de andra två för att få ett svar.

-          Det har du rätt i, eller ja, det måste vara den ön för där ligger ju stupet, svarade Hannes.

De hade just kommit så pass nära att man kunde se stupet på sydsidan, det var där de skulle sätta upp tältet. Platsen var den bästa i hela skärgården, därifrån skulle de få kvällssol och en solnedgång utan öar i vägen.

När de kom fram hoppade Mattias ned från båten och försvann bortåt talldungen för att hitta en duglig tall att binda fast repet med.

-          Du måste ta den största tallen, annars sliter sig båten om det blir storm, sade Hannes.

-          Jaja, sluta tjata, jag tar den tallen så kan du och Sophie börja packa upp istället för att stå och kommentera vilken tall jag binder fast båten i, svarade Mattias med glimten i ögat.

Framåt skymningen är de äntligen färdiga och kan börja tända en brasa och förhoppningsvis grilla lite korvar eftersom alla är vrålhungriga.

-          Seriöst, vi måste vänta tills det blivit glöd, annars smakar ju korvarna sot, sade Hannes.

-          Okej, men… då badar vi så länge då! svarade Sophie.

-          Men någon måste vakta elden, gå ni, jag vaktar elden, svarade Hannes.

De tog den långa vägen till badplatsen, den var mest grusfri och bäst om man fortfarande inte hade fått tåliga fotsulor efter halva sommaren.

Badplatsen låg på den norra stranden, och i skymningen såg man den röda augustimånen sträcka sig upp mot himlen. Badklipporna var släta och nedanför slog vågorna med förvånad kraft, eftersom vattnet gick djupt enda in till klippkanten.

-          Sisten i är sjukt mesig! skrek Mattias och tog Sophies hand och hoppade i det kalla vattnet.

När de väl kom till ytan, skrattandes, slog vågorna högt och de fick kämpa för att komma upp på land. Sprattlandes halkade Sophie och slog en bakåtvolt ner i vattnet igen men kom snabbt till ytan igen.

-          Fyfan vad du skrämde mig, sade Mattias och hjälpte henne upp på land igen.

-          Lite busig där, kanske, svarade Sophie.

Sedan utan förvarning böjde sig Sophie fram och kysste Mattias. Hon log sedan snabbt och sprang sedan, rätt in i skogen.

-          Sophie! Vänta, du kan ju inte bara springa iväg sådär! ropade Mattias efter henne.

Det var mörkt när han kom tillbaka till lägerplatsen, och då satt redan Sophie där och skrattade med Hannes.

-          Nog med bus för idag, ät era korvar så sover vi sedan! sade Hannes och gick in i tältet.