Det var ett tag sen jag bloggade, man kan väl säga att det numera är underbara filippas blogg! fast jag fortsätter gärna blogga ibland ;) <3
Idag var det 20 årsjubeleum för västerport (en av nyköpings "gallerior") utanför västerport höll en person som spelade Birger ett tal. Vi gick såklart in på västerport och gissa vad... det bjöd på tårta!!! enligt mig mycket god tårta med marsipan och vaniljkräm osv.... men det tycket inte simon... men det gjorde iget för det betydde bara att jag lite av hans tårta också (a) (det var marsipanen som var godast xD)
Hoppas allt är bra med folket! Just nu sitter jag med mina tyskaglosor, har runt 26 st så ska inte klaga .... igår hade jag 57 engelskaglosor att plugga in xD
- Hannes, vad gör du uppe såhär mitt i natten? frågade Mattias.
Men hannes svarade inte utan signalerade istället att han skulle dra på sig jackan och följa efter honom. Mattias reste sig upp och smög ut ur tältet och börjar gå efter Hannes som redan gått iväg mot skogen.
Det är mörkt, näst intill kolsvart men månen lyser, som en strimma ljus i mörkret. Vågorna slår mot stupet och vinden rör om i skogen.
Låga ljud av kvistar som knäcks och pojkarnas röster som viskar till varandra är det enda som hörs när de kommer längre in på ön, in i den uråldriga skogen.
- Vet du var vi är på väg? Frågade Mattias. Berätta nu för mig, var är vi på väg?
- Ta det lugnt, du ska få se, titta! Vi är strax framme! Svarade Hannes.
Och visst, bland träden började de nu skymta en stor mur. Den är mörkt grå och mycket gammal, vinden visade spår av att slipat muren i många år.
- Har du sett den här muren tidigare? frågade Hannes och när Mattias skakade på huvudet frånvarande svarade Hannes själv på frågan. Den användes under andra världskriget, den går runt hela öns mittpunkt och användes som första försvarspunkt i den marina styrkan som hade som uppgift att skjuta ner större fartyg och ubåtar… Och ibland kan man fortfarande höra skotten vina genom skogen, ut mot sina mål som numera ligger på havets botten.
- Sluta Hannes, du försöker bara skrämma upp mig, nu tar vi oss över muren och ser vad som finns på insidan istället, sade Mattias.
De hittade ett träd med kvistar på lagom avstånd, det enda jobbiga var att trädet inte stod önskvärt nära muren utan de skulle behöva balansera långt ut på en gren för att komma över på muren.
Mattias gick närmare för att undersöka trädet och ansåg trädet godkänt för en klättring upp till grenen som skulle leda dem över till muren. Han klättrade upp till grenen och insåg att den smalnade av snabbt, ungefär en meter ut såg den stabil ut, men den sista metern gick den snabbt från en stabbig gren till en kvists storlek.
- Jag kommer upp till dig nu, så stanna där du är, viskade Hannes. Men Hannes själv hade ingen idé på att stanna när han kom upp till Mattias, för Hannes ville själv komma först över till muren.
Så när Hannes kom upp till Mattias kravlade han upp på grenen och utan att titta började han sedan gå ut på grenen, och med ett stort kliv hoppade han över till muren, utan att fundera över hur han sedan skulle ta sig tillbaka till grenen och säkerheten när de undersökt murens insida. Och definitivt utan att inse vad det var han såg på andra sidan muren.
- Vad tusan gör du Hannes! Hur satan ska du komma tillbaka hit sedan hade du tänkt? Undrade Mattias viskandes.
Men Hannes hann inte svara utan drogs ner på andra sidan muren och det sista Mattias hörde Hannes säga var ”Spring tillbaka till Sophie, Mattias, vad du än gör försök inte hoppa över till muren!”
- Kolla på babords sida! Är inte Kråkön ön längst ut där? Bakom Dammön? frågade Sophie glatt och vände sig sedan om och tittade på de andra två för att få ett svar.
- Det har du rätt i, eller ja, det måste vara den ön för där ligger ju stupet, svarade Hannes.
De hade just kommit så pass nära att man kunde se stupet på sydsidan, det var där de skulle sätta upp tältet. Platsen var den bästa i hela skärgården, därifrån skulle de få kvällssol och en solnedgång utan öar i vägen.
När de kom fram hoppade Mattias ned från båten och försvann bortåt talldungen för att hitta en duglig tall att binda fast repet med.
- Du måste ta den största tallen, annars sliter sig båten om det blir storm, sade Hannes.
- Jaja, sluta tjata, jag tar den tallen så kan du och Sophie börja packa upp istället för att stå och kommentera vilken tall jag binder fast båten i, svarade Mattias med glimten i ögat.
Framåt skymningen är de äntligen färdiga och kan börja tända en brasa och förhoppningsvis grilla lite korvar eftersom alla är vrålhungriga.
- Seriöst, vi måste vänta tills det blivit glöd, annars smakar ju korvarna sot, sade Hannes.
- Okej, men… då badar vi så länge då! svarade Sophie.
- Men någon måste vakta elden, gå ni, jag vaktar elden, svarade Hannes.
De tog den långa vägen till badplatsen, den var mest grusfri och bäst om man fortfarande inte hade fått tåliga fotsulor efter halva sommaren.
Badplatsen låg på den norra stranden, och i skymningen såg man den röda augustimånen sträcka sig upp mot himlen. Badklipporna var släta och nedanför slog vågorna med förvånad kraft, eftersom vattnet gick djupt enda in till klippkanten.
- Sisten i är sjukt mesig! skrek Mattias och tog Sophies hand och hoppade i det kalla vattnet.
När de väl kom till ytan, skrattandes, slog vågorna högt och de fick kämpa för att komma upp på land. Sprattlandes halkade Sophie och slog en bakåtvolt ner i vattnet igen men kom snabbt till ytan igen.
- Fyfan vad du skrämde mig, sade Mattias och hjälpte henne upp på land igen.
- Lite busig där, kanske, svarade Sophie.
Sedan utan förvarning böjde sig Sophie fram och kysste Mattias. Hon log sedan snabbt och sprang sedan, rätt in i skogen.
- Sophie! Vänta, du kan ju inte bara springa iväg sådär! ropade Mattias efter henne.
Det var mörkt när han kom tillbaka till lägerplatsen, och då satt redan Sophie där och skrattade med Hannes.
- Nog med bus för idag, ät era korvar så sover vi sedan! sade Hannes och gick in i tältet.
.
.
.
.
Den har inte blivit läskig än, men det kommer... va så säker! Kolla gärna in om ett par dagar igen och se om nästa del har kommit! :) vi ses! :)
